Ska vi bara bekämpa barnäktenskap långt borta?

På förra veckans kommunfullmäktige ställde Nina Lindvall (L) en fråga till Social- och Äldrenämndens ordförande angående de bortgifta flickor som kommer till Sverige som flyktingar.

Enligt UNICEF har 700 miljoner kvinnor under 18 år gifts bort i världen. 250 miljoner av dessa var under 15 år när de blev barnbrudar. Det är siffror som är svåra att ta in, men också verkliga samhällsproblem som kräver handling – både nationellt och internationellt.

För de allra flesta som bor i Sverige är det en självklarhet att barn inte ska bli bortgifta. Det strider både mot svensk lag och FN:s konvention om barnets rättigheter. Lika värde och rättigheter.

När vi riktar strålkastarljuset mot vårt eget land är det uppenbart att vi inte mäktar med att skydda de barn, främst flickor, som kommer som ensamkommande bortgifta barnbrudar.

Trots att svensk lag förbjuder barnäktenskap har flickorna placerats med männen de gifts bort med i hemlandet. Hur kommer det sig att svenska myndigheter agerar på detta fullständigt oacceptabla sätt? Hur agerar vi i vår kommun? Var är barnperspektivet i de beslut som fattats? Lagen medger inte undantag för andra barn i Sverige att ingå äktenskap. Varför ska den inte gälla de barn som kommer hit?

Nu hörs röster som säger att barn som är gravida inte ska skiljas från sin ”make”. Låt mig då säga vad myndigheter bidrar till när de inte följer lagen: Uppmuntran till våldtäkt på flickor.

Inte nog med det, flickorna riskerar att isoleras och hamna i utanförskap. I stället för att börja skolan, lära sig svenska och bli en aktiv samhällsmedborgare hamnar de utanför samhällets gemenskap. Svensk integrationspolitik har varit exkluderande för flickor och kvinnor. Nu riskerar godtyckliga tolkningar av lagen att isolera de flickor som kommer hit.

Det kan inte anstå en demokrati att göra skillnad på barn utifrån deras ursprung.

Likaså är det viktigt att vår kommun är uppmärksam på denna situation, och i okunskap inte stödjer detta förtryck!